Träning

Lite om inlärning
Jag ska här försöka få med det viktigaste om träning inklusive mina erfarenheter, men det blir givetvis inget heltäckande material (men många böcker har skrivits i ämnet som du också kanske kan ha nytta av). Trumler beskriver i sin bok “Sådan är din hund” (se litteraturtips) den stora inlärningskapacitet valpen har det första 1/2 året. Det beror ju förstås på att valpen i “det vilda” måste lära sig allt den behöver innan vintern kommer och allvaret börjar.Vänta därför inte med att börja forma valpen tills den blir äldre, utan sätt igång redan när du hämtat den! Givetvis kan det inte bli några långa pass och du kan inte ställa några regelrätta krav, men oj vad du kan lära valpen saker som du senare kan befästa och ställa krav på.

Inte förrän jag hade haft så där tre hundar började jag förstå hur olika varje hundindivid är. Det som fungerar på en hund kanske inte alls fungerar på en annan. Om en ”metod” inte fungerar, ta en paus och fundera på om du gör något tokigt eller om det är dags att prova ett annat sätt. “Metoden” ska inte bara passa hunden, den ska passa dig också. För varje hund jag möter så lär jag mig något nytt! Dock kan alla “metoder” härledas tillbaka till i princip två eller fyra olika typer av inlärning: klassisk och operant betingning, samt sensitering och habituering:

Klassisk betingning bygger på att två händelser inträffar efter varandra, nära i tid. Det handlar om vad som är förutsägbart i tillvaron (“om A händer så vet jag att B följer, för så har det varit alla gånger hitintills”) . Den som kom på det här var en ryss vid namn Pavlov, som av en slump upptäckte att även den gång hundarna inte fick mat när klockan ringde, så ökade salivutsöndringen (hundarna dreglade) som om de hade fått mat framställt! Hundarna hade således lärt sig att klockan betydde att mat var på väg. De trodde att de skulle få mat och började salivera.

Operant betingning bygger på att den som ska lära sig något är aktiv: “hur påverkar mitt beteende det som händer mig?”. En man vid Skinner konstruerade en box där råttor fick belöningar när de lärde sig trycka ned t ex en spak. Först kom belöning bara råttan närmade sig spaken (något smakligt som gick att äta för råttan), men successivt måste den komma närmare, röra vid spaken osv innan belöningen kom, ända tills den tryckte ned spaken och endast fick belöningen då. Ibland kallas metoden “trial and error” (försök och misstag), just för att djuret prövar sig fram till det som leder till belöning.

Vad är klickerträning för något då? Det inbegriper faktiskt båda sätten! Själva klickern är en liten box som du i princip trycker på och då åstadkommer ett klick-ljud. Det första steget är att lära hunden att “klick” betyder att godis kommer. Det gör du genom att klicka flera gånger och efter varje gång du klickat ger du blixtsnabbt hunden godis. Jag skriver blixtsnabbt därför att det är avgörande för att lyckas i all hundträning oavsett metod – du har 0,5 sekunder på dig att berömma hunden för det den gjorde rätt! Dröjer det längre tar inlärningen längre tid och du riskerar att belöna något annat (t ex när du ska lära hunden att sätta sig, så kan den hinna titta bort och kanske röra en tass innan du sagt “bra”). Det här är som du ser en ren klassik betingning du gör: klick = godis (klocka ringer = mat). När det är klart är det dags att använda operant betingning, t ex om du vill att hunden ska lära sig att snurra runt. Varje tendens från hunden att börja vända sig åt, säg vänster, klickar du och belönar och klicket uteblir när hunden gör något annat, som att sätta sig eller vad det kan vara. Det är alltså hunden som ska klura ut hur den ska få sin belöning! En stor fördel med metoden är att hunden blir väldigt aktiv när den förstått principen och nya saker lärs in snabbt på det här sättet. Här vill jag bara att du ska få en bild av vad clicker går ut på. Riktigt så här enkelt är det ju inte (det är förresten ingen metod!), utan du ska absolut gå en kurs eller läsa om hur du använder clicker och hur träningen läggs upp, se litteraturtipsen längre ned.

Måste man använda en klicker för att använda sig av operant betingning? Nej, du kan ersätta klicket med ett ord eller annat ljud. Det vanligaste är ju att vi använder ord i form av beröm för att meddela hunden att den gjort rätt, t ex “brraa”, “duktig hund/fido” osv. Skillnaden mellan att använda ett ord och en clicker är exaktheten i ljudet: klicket låter likadant varje gång, medan ditt beröm, dina ord kan variera både i uttal, betoning mm. Det går också snabbare att klicka än att uttala ett ord.

Vare sig sensitering eller habituering är särskilt användbara när vi ska lära hunden nya saker. Sensitering uppstår när en retning, som från början inte har någon betydelse, efterhand kommer att betyda mer och mer, till synes utan orsak. Det vanligaste exemplet är nog skotträdsla. Första gången hunden hör skott verkar den oberörd, men successivt blir hunden mer osäker och visar mer och mer obehag. Det har alltså inte hänt något obehagligt ihop med skott, men hunden blir så småningom ändå rädd. Habituering är motsatsen: en retning som inte leder till något slutar hunden att ta någon notis om. På hundens vanliga promenadväg, står plötsligt ett tält. Visst kommer hunden att reagera, det där brukar inte stå där, är det farligt månne? Men ni behöver inte gå förbi det särskilt många gånger förrän hunden slutat att ta notis om tältet. Hunden har habituerat. Vid skotträning vill man åstadkomma just det här.

Minst lika viktigt är hur du belönar hunden (eller förstärker som det heter i inlärningssammanhang). Det finns otroligt många sätt att belöna hunden på eller tala om att den gjort fel, men det kan i princip delas in i fyra sätt:

1. Du tillför något som ger hunden “glädje” (t ex ger den en godis/mat) = positiv förstärkning
2. Du tillför hunden något som ger hunden “obehag” (t ex kraftigt ryck i kopplet) = (positiv) bestraffning
3. Du tar bort något som leder till att hunden känner “lättnad” (t ex strypkopplet slakas när hunden gör det du vill) = negativ förstärkning
4: Du tar bort något som leder till att hunden känner “frustration” (t ex om du lämnar hunden så den inte ens har möjligheten att göra rätt och få en belöning) = (negativ bestraffning) utebliven belöning

Du kan förstås träna din hund med framgång utan att kunna det här (men jag vill påstå att det trots allt underlättar), men däremot kan det vara bra att känna till och direkt nödvändigt vill jag påstå, om du ska fundera ut om ett särskilt sätt att träna på, borde fungera (innan du provar och i värsta fall misslyckas!) ELLER hur du ska försöka komma på ett nytt sätt att träna ett visst moment som inte fungerar. När det gäller jaktträning, inte minst inför prov, behöver du även veta vad jaktprovsreglerna innebär, vilka du finner på SVK:s hemsida här och även reglerna för fullbruksprov.

Miljö/social träning
Jag upplever att både miljöträning och den sociala träningen är extra viktig under valpperioden, då vizslan oftast inte är så ”tuff”, men samtidigt oerhört uppmärksam och gör snabba associationer, dvs kopplar ihop händelser. Se alltså till att den får vara med om allt möjligt (i lagom mängd förstås). Det verkar nog som om viszlan bara får bra erfarenheter så fixar den det mesta. Det är när den råkar ut för något som den uppfattar som obehagligt eller blir rädd för, som det kan vara jobbigt att få den att komma över det.

Skotträning
Med hänvisning till det som sagts ovan så är det viktigt att skotträna – för säkerhets skull! Det finns olika skolor och det finns de som inte gör något särskilt utan skjuter när hunden står för fågel och det verkar också fungera. Men personligen så chansar jag inte, kanske för att jag haft en hund (min första vizsla) som blev rädd för nyårssmällare och överförde det på skott och där jag inte hade skottränat hunden.

Här försöker jag beskriva hur jag brukar göra med skott: Valpen får gärna bli bortåt 5-6 månader. Då har jag etablerat ett förtroende mellan mig och valpen och den har även fått en viss trygghet i världen. Jag väljer en bekant och trygg plats. Det kan sedan vara en fördel att hålla till på samma plats i början då valpen skapat positiva associationer där. Det är viktigt att tänka på att börja riktigt långt bort så risken i princip är obefintlig för att valpen/hunden ska kunna reagera negativt. Vi talar om 100-150 m beroende på omgivning (alltså om det t ex finns skog som dämpar etc). Självklart ska jag kunna kommunicera med skytten. Valpen ska sysselsättas med lek och/eller godis. Det är bra om du själv är skottvan också! Du ska själv kunna förhålla dig neutral. Gör ingen affär av skottet utan fortsätt engagera valpen även om den stannat upp och tittat. Var uppmärksam så att valpen “slappnar av” (avreagerar) innan nästa skott. Jag brukar titta lite extra på öronen. När jag inte ens på öronen ser någon reaktion på skottet är jag nöjd och kan gå vidare. Går allt bra så närmar jag mig skytten successivt. Det är inte meningen att komma ända fram till skytten första gångerna. Hur lång tid det här tar beror alltid på hundens rektioner och får anpassas efter individen.

Jag vill gärna rätt snart koppla ihop skottet med något roligt/positivt. Har hunden fått upp intresset för apportering så brukar det vara enkelt att lägga till skott (först på lite avstånd för att sedan komma så nära som det kan bli under praktisk jakt, om det går bra) och att få hunden att associera skottet med att det händer något roligt. Här bygger jag alltså in lite förväntan (skott = apportera), men man får akta sig för att ”ta i för mycket” vilket istället resulterar i för mycket stress! Skulle det senare dyka upp något obehag ihop med skott, kan det vara värdefullt att skottet tidigt kopplats till något roligt.

“Sök”
De allra flesta vizslor håller normalt sett god eller mycket god kontakt helt av sig själva. Det innebär att du måste ge valpen/hunden rätt stor frihet att gå ut från dig. Oftast är det bäst att sticka händerna i fickorna, ”knipa käft”, titta på allt annat än hunden och bara gå vare sig du är på fält eller i skog. Det här kan du göra både om du tränar sök eller bara är ute och går. Släpp ut valpen/hunden och skulle den försvinna bakom kröken så kommer den alldeles säkert att snart vara tillbaka för att kontrollera var du är. Bry dig inte om den, säg ingenting, utan fortsätt bara gå. Börjar du “prata”, svarar vizslan nästan alltid med att ta kontakt, vilket inte var vad du ville just här. I början är det oftast bäst att själv gå i det sökmönster man vill ha. Börjar man visa med armen eller ge ”kommandon” blir valpen/hunden orolig för att den inte är säker på att den förstår vad det är du vill att den ska göra och vizslan löser det med att ta mer kontakt dvs komma in till dig. När den senare förstår vad det handlar om kan det vara dags att försiktigt gå in och styra.

Apportering
Mycket har skrivits om apportering och det går väl att säga att alla sätt är bra utom de dåliga. För egen del försöker jag mer och mer arbeta med operant betingning. Även om jag inte är någon “hejare” på clicker, så är tankesättet det jag har haft otroligt stor nytta av.

Vad vill jag lära hunden/valpen? Jag vill att valpen ska förstå att den är makalöst duktig då den kommer med saker till mig oavsett vad det är. Jag byter gärna med valpen, berömmer frikostigt och kan också ge den en godisbit (alla godisbitar är i normalfallet pyttesmå), men kanske inte i början utan när jag ser att den kommer utan större problem. Framför allt så klappar jag om den och struntar i det den har i munnen. Tänk som om valpen skulle komma in till dig som vid inkallning! Vill du ha det valpen har i munnen först av allt så blir det lätt så att valpen uppfattar konkurrensen om “bytet” och blir tveksam när den är på väg till dig. När det gäller att belöna med en godisbit, kommer en och annan som läser det här att säga att då kommer ju valpen att släppa det den har i munnen när den är på väg in för att den vill ha godiset. Jo, men nu till det poängen: när valpen kommer tomhänt BLIR DET INGET GODIS OCH INGET BERÖM HELLER. Jag väntar ut valpen, kan eventuellt i början locka med det den släppt för att se om den vill ta det igen om den inte själv provar att ta det. Har du lite tur i början så provar valpen att hämta det den släppt och DÅ belönar jag överdådigt!! Om inte det går att förmå valpen att komma med det den släppt, vänder jag och går där ifrån! Eller rättare sagt reser mig upp och går, jag sitter nämligen nästan alltid på golvet eller marken när jag håller på med valpar. Jag provar lite senare istället. Det är alltså valpen som ska klura ut hur den ska få belöningen.

Nästa steg är att få valpen att lämna det den har i munnen i min hand (i början tränar jag själva hämtandet och lämna föremål i handen skilt åt). Det gör att jag kan “hjälpa” den lite i början genom att flytta lite på handen så att jag får det valpen har i munnen i handen. Om jag inte får det i handen blir det ingen belöning! Jag ökar successivt svårighetsgraden tills valpen verkligen måste lägga det den har i munnen i min hand. Jag kan till och med göra det lite svårt och hålla handen helt still. Ramlar föremålet i golvet väntar jag bara och valpen får försöka igen. Samma sak här, om valpen slutar försöka, avbryter jag bara och provar senare. Dock måste man komma ihåg att inte trötta ut valpen genom att hålla på för länge eller ta för stora steg. Någonstans på vägen brukar det bli så att min öppna hand blir en begäran om att få något föremål, dvs egentligen ett kommando som betyder “hämta föremål och kom med det till mig och lägg det i handen och då blir du belönad”, även om det ännu inte går att ställa några krav.

Så här långt kommen har valpen förstått vad avtalet oss emellan går ut på: prova olika saker för att se vad min matte vill ha för att ge mig godis/belöning. Vad är nu kvar? Jo, att hålla fast tills jag säger till att valpen får släppa. Precis som tidigare låter du valpen hålla aningens längre innan du tar föremålet och provar också att klappa valpen på t ex bogen för att se om din hand som sträcks ut får den att släppa. Håller den och du får ta det den håller i munnen leder det till godis/belöning, om den släpper avvaktar du. Som alltid gäller det att inte fresta lyckan eller begära för mycket. Ännu har jag inte blivit tillräckligt duktig, så jag kan behöva göra en kort “håll-fast” övning, t ex för att valpen tuggar på föremålet. Det är ett ovillkorligt krav som ställs på hunden och då vill jag att valpen ska ha blivit 10-12 månader gammal. Då handlar det om att lugnt och milt men utan att ge sig lägga in en dummy (ungefär en fylld avlång “korv” i olika storlekar och tyngder) i hundens mun och inte förrän hunden håller munnen stilla om dummyn och släpper omedelbart taget och tar dummyn lugnt (här ger jag gärna något extra gott eller åtråvärt för hunden!). Tidigare sa jag “bra” men jag har kommit fram till att det sannolikt inte fyller någon funktion (återkommer till det). Det handlar i början om 1 sekund som hunden är still! Det räcker. När man gör det här är det bra att vara där hunden inte kan backa iväg, till exempel ett hörn i ett rum eller liknande. Du måste vara helt lugn och avslappnad när du gör det här, tappar du tålamodet kan det spoliera all apporteringsträning! Kom också ihåg att skilja på den här träningen och den vanliga apporteringsträningen. Träna de inte efter varandra (skilj på det i tid) och håll eventuellt till på skilda platser i början. Innan hunden förstått vill jag inte att hunden gör några associationer/kopplingar mellan de två träningarna. Den här “hålla-fast” övningen tycker de flesta hundar är lite jobbigt (du ställer faktiskt ett ovillkorligt krav), men när det går upp för dem vad du vill och du belönar frikostigt så släpper det. Sedan återgår jag snarast till belöning kontra utebliven belöning vid avlämningen och tiden som hunden ska hålla varieras och förlängs. Att jag får använda mig av “hålla-fast” övningen, är jag rätt övertygad om beror på att jag inte är tillräckligt duktig på att tala om för hunden vad jag vill OCH att belöna rätt beteende!

Under träningen, egentligen oavsett vad det gäller, kan jag då valpen/hunden presterat något extra eller äntligen lyckats efter många försök, använda det som i clickerträningen kallas “jackpot”, dvs istället för en liten godisbit får hunden t ex 12 st på en gång eller istället för en strimla skinka får den en hel skinkskiva eller två. Fundera på vad just din valp tycker allra bäst om som belöning, näst bäst osv, så du har ett urval av olika belöningar att välja mellan beroende på hur svår övningen är för hunden. Det som är lätt ska givetvis inte rendera någon märkvärdig belöning, ett “bra” kanske räcker, medan något frestande som hunden avstår från eller något den haft svårt för ska ge något riktigt åtråvärt för hunden.

Det som jag beskrivit här görs med dummy, boll mm OCH olika vilt. Jag introducerar vilt tidigt för valpen (från ca 6 veckors ålder om jag har en valpkull) och alternerar mellan olika föremål och olika vilt. Om valpen är lite tveksam så har jag mycket lättare att få den att komma över det genom lite rolig lek eller konkurrens. Se till att du skaffar apporteringsvilt redan när du får hem valpen så det inte faller på att du inte har något i frysen. Vänta inte tills den blivit äldre och kanske hunnit bli 8-10 månader innan du börjar (om du är ovan och skulle tycka att det är lite jobbigt att hantera döda fåglar så använd handskar!). Det här grundar jag bland annat på att jag stött på unghundar eller vuxna hundar som varit mer eller mindre skeptiska till kallt villt och haft svårt att komma över det. Jag kan inte avgöra om det beror på “bristande träning/erfarenhet” eller på individen.

För övrigt så rekommenderar jag verkligen att försöka starta på jaktprov i unghundsklass (både för dig själv och hunden!). Steget till öppen klass är ganska stort, inte minst om man aldrig startat tidigare. Eftersöksgrenarna i unghundsklass bör stora flertalet klara med rätt träning. Däremot är det inte säkert att unghunden hinner bli klar för start på fält. Det beror på hur gammal den är på hösten i unghundsklass, tillgång till fågel, träningsmöjligheter och hur den utvecklas mm. 

Till sist något om avstånd. Hunden lär sig nämligen avstånd, både på land och vatten. Den vet hur långt du brukar kasta eller hur långt du brukar lägga ut apportföremålet och där söker den. Finner den det inte så kommer den tillbaka och säger “det fanns inget där det brukar finnas, vad menar du att jag ska göra?”. Snopet både för dig och hunden. Det är alltså viktigt att du varierar dig och lär hunden att den måste söka större eller byta område om den inte hittar föremålet på första försöket. Här behöver du komma ihåg att skilja på “fritt sök” och dirigering. Vid “fritt sök” ska hunden utan din hjälp hitta föremålet. Om du går in och aktivt hjälper hunden kommer den snart att be dig om hjälp så fort den inte hittar själv! Det går väl bra när det är du som lagt ut föremålet, men när det är prov eller jakt så kan du inte hjälpa hunden. I vatten blir det här särskilt tydligt. Akta dig stå och kasta från land för länge, utan se till att avståndet varieras och blir längre så snart hunden klarar alla delar utan problem.

traning1_Oktan-apporterartraning1_Oktan-avlamning-Sept-09
Oktan apporterar


Orca för avlämning

Fågelkontakter
Du får ingen fågelhund utan att låta hunden stifta bekantskap med livs levande fåglar. Det finns oändligt mycket att säga om ämnet, men några viktiga saker att tänka på är stånd, avance (resa fågel) och att respektera flygande fågel (dvs inte springa efter fågel när den avancerats, eller annars heller för den delen). När det gäller hundens förmåga att stå för fågel (egentligen för vittringen) kan den behöva lite tid på sig innan ”polletten trillar ner”. Konstra inte med att försöka få hunden att stå. Låt den stöta. Den lär sig så småningom. Hitintills har jag inte träffat på någon vizsla som inte stått för fågel efter ett tag. Det här är dessutom hundens jobb, där du inte har en tillräckligt bra näsa för att hjälpa den. Det viktiga är att hunden inte lär sig att gå efter och hur lär jag den det då?

Jag beskriver här hur jag brukar gå tillväga i stora drag. Jag börjar alltid med bara den hund jag ska träna. Först när det fungerar arbetar jag med hunden ihop med andra hundar och lägger successivt till allt mer störning. Grunden är kanske inte så glamorös: ett stoppkommando, dvs hunden ska stanna eller sätta sig omedelbart, just där den befinner sig när den får kommandot. Det är i och för sig inget som hindrar att du lägger hunden, men min erfarenhet är att, dels får hunden då svårt att se, alltså markera ev skjuten fågel, varför den hellre sätter sig (min subjektiva uppfattning), dels är läggandet mer laddat då det signalerar underkastelse och du lättare hamnar i en konfliktsituation med hunden. Givetvis ska hunden lyda även liggkommandot, men varför i hela friden ta strid när det faktiskt inte är nödvändigt!? Det räcker ju mer än väl att hunden sätter sig i fågelsituationen. Det första jag gör är alltså att lära hunden “sitt” och att också sätta sig för handtecken och för visselsignal. Vid valet av visselsignaler bör du fundera på när du behöver dem och vilka kommandon som ska finnas som visselsignal och därefter se till att de blir så pass olika så hunden inte förväxlar dem. Nästa steg är att lära hunden att sätta sig en bit ifrån dig. Jag ökar avståndet vartefter, tills det fungerar på 10-20 meter (du ska fortsätta öka avståndet ännu mer, men för fortsättningen för den här övningen räcker det med 10-20 meter). När det fungerar, inte bara bra, utan så gott som perfekt, är det dags att börja med störning. Jag brukar använda boll, dummy eller vad som helst som går bra att kasta. Givetvis har jag hunden i närheten i början så jag hinner korrigera hunden om den glömt vad visselsignalen betyder. Eftersträva alltid att hunden inte ser dig kasta, så du kan överraska hunden. Först när hunden får syn på det du kastat ska du ge din signal. Numera skulle jag också säga att hunden först bör få ett kort beröm när den ser, vad det nu är du kastat, i luften och DÄREFTER ska du ge din sittsignal. Varför? Jo, för att du vill tala om för hunden att det är bra att den ser det du kastat. Senare vill du kunna tala om för hunden att det var jättebra att fåglarna kom på vingarna (efter att du gett avancekommando) – du ville ju att hunden skulle få upp dem – men därefter ska hunden bryta och sätta sig, av sig själv eller på din sittsignal. Innan hunden har fått grepp om vad du vill kan det behövas ett längre koppel för att hunden inte ska rusa efter saken som “flyger” iväg, så du fysiskt hindrar den från det, kan berömma rätt beteende (dvs att den sett det som kastas i luften) och sen kunna ge din sittsignal, utan att hunden hunnit förflytta sig några meter.

Jag behöver väl inte säga att du alltid hämtar det du kastat själv, för att inte bygga upp en förväntan på apportering så fort du kastar något. Du ska träna på olika ställen och du kan ta hjälp av någon som står dold och kastar. När det här fungerar är det dags för lite närkontakt med riktiga fåglar. Rapphöns (eller duvor) är oftast lättast. För säkerhets skull sätter jag på en sele och långlina på hunden som en extra säkerhetsåtgärd. Nu gör jag på samma sätt som när jag kastat något så hunden kan se det, dvs jag skickar iväg en rapphöna över hunden (utan att den ser mig göra det). När hunden får syn på fågeln, men först då, ger du din signal för “sitt”. Numera skulle jag åter igen säga att hunden först bör få ett kort beröm när den ser fågeln, därefter sittsignal om den inte sätter sig sspontant. Det är viktigt att du håller i linan, men den ska absolut vara helt slak, du får under inga omständigheter hålla linan sträckt (hunden ska så långt det är möjligt tro att den är lös). Skulle det gå så illa att hunden inte lyder så kan du lugnt och mjukt stoppa hunden från att förfölja fågeln mer än 10-20 meter. Långlinan är under inga omständigheter till för att bestraffa hunden utan ENBART till för att jag ska ha kontroll över situationen och hindra hunden från att gå efter fågel om det visar sig att den ändå vill det. Det innebär att man t ex ska undvika ryck utan mjukt bromsa hunden istället och dessutom ska man ge hunden en möjlighet att göra rätt. Du märker redan efter några gånger om hunden förstått vad det handlar om. Meningen är att du ska ha befäst grunden så väl innan du kommer hit, att det inte ska behöva bli några diskussioner när fågel kommer in i bilden. Lägg ned mycket jobb på att det verkligen fungerar innan det kommer in fågel i träningen. Fågel ska bara vara positivt för hunden.

liten Malva jakt 003
Hunden står!

Om allt har gått bra så här långt är det dags att låta hunden få kontakt med fågel ute i markerna. Åter igen har jag långlina som en extra försiktighetsåtgärd i början, se ovan. Det är nu det inte spelar någon större roll om hunden stöter för att den är helt orutinerad. Situationen är ganska lik den du tränat innan, dvs fågeln flyger upp, när hunden får syn på den, stannar den så gott som alltid upp i 1-2 sekunder och den tiden räcker för att du ska hinna ge ett kort beröm och din signal. OM hunden ändå skulle förfölja så har du linan och kan mjukt stoppa hunden. DÅ får du ta dig en funderare på varför detta hände och troligen backa i träningen. Det brukar som sagt inte dröja så länge innan hunden står istället för att stöta. När hunden väl står så kräv ingen lång stund i början. Det är jobbigt mentalt för hunden att hålla fågeln och en unghund reser kanske själv istället och det var inte det du ville lära den. Tids nog orkar den hålla fågeln längre stunder. När du kommenderar avance (”avance” eller ”ja”) så spring gärna med hunden och tvekar den så spring bara förbi och uppmuntra den. Återigen har jag långlina, men bara för att som en sista möjlighet faktiskt kunna hejda hunden utan att ”gapa och skrika”. Låt hunden få upp fågeln på vingarna så den ser fågeln i luften innan du ger ditt stoppkommando. Ge hunden en möjlighet att göra rätt dvs att stanna upp, vilket många gör spontant och beröm självklart i så fall (det var ju det du ville!). Ta bort linan så fort det gått bra några gånger. Den är gärna i vägen, trasslar in sig, stör hunden mm, så jag vill inte använda den mer än absolut nödvändigt (om du av olika anlednignar behöver ha på linan senare när hunden ligger ute på sök, korta linan till ca 5 m så orkar hunden söka med linan på och den trasslar sig inte). Dessutom är det inte så lätt som det låter att hantera linan på rätt sätt och det är faktiskt en nackdel med den. Se också till att det blir en tidsskillnad mellan avance-kommando och eventuellt stopp-kommando. Annars hamnar hunden lätt i konflikt – vad vill husse/matte egentligen? Skulle jag köra upp fågeln eller skulle jag inte?Hunden står!

Låt hunden lugna sig en stund innan du fortsätter så den får smälta intrycken. Jagar hunden istället upp sig mer och mer får du avbryta och istället se till att ”avdramatisera” det här med fågel, sätt dig och fika, läs en bok eller liknande! Det här är viktigt enligt min erfarenhet och lätt att man blir ivrig själv, men det är jätteviktigt att ta det lugnt särskilt med hundar som går igång på jaktlusten. Har hunden gjort rätt ger jag numera gärna lite godbitar, eller högsta vinsten (t ex flera köttbullar som ges i små, små bitar = det tar tid att äta dem!). Det stämmer faktiskt att det är svårt att stressa och äta samtidigt. Ätandet har en lugnande effekt på hunden och du kan lätt avgöra hur hunden ligger i stressnivå: om den inte äter är den definitivt för uppjagad och du ska inte fortsätta förrän hunden kan äta igen. Jag kan i dagsläget inte förklara exakt varför jag haft och sett så bra resultat med just matbelöning i fågelsituationen, dvs att få hunden att inte gå efter och behålla sans och vett. För hundar som är lite heta eller där jag vill försäkra mig om att de i alla fall stannar när andra saker än fågel “flyger” i luften, har jag redan under tiden när provocering sker med boll, apportkastare mm använt samma sätt, dvs lina och lugn och beröm med godis efter. Fördelen är att när du använder bollar och apportkastare så behöver du inte vara orolig för att hunden ska koppla några negativa associationer till fågel. Om du inte redan kommit på ett problem med det här, så ska jag tala om det: om du har en hund som inte bryr sig särskilt mycket om mat, så måste du försöka klura ut något annat som hunden verkligen älskar och det kan vara en utmaning.

FullSizeRender-1

Madarász Rheia med nyfälld rapphöma

Det som oftast blir bekymmer i fågelsituationer om man bråkar (”gap och skrik”) med hunden är att den blir ovillig att resa fågel och när den sedan väl gör det så går den efter i alla fall eller så tjuvreser hunden (kör upp fågel innan du kommer fram eller ger kommando). Hunden får det jobbigt i fågelsituationen då det både leder till obehag/olust samtidigt som jaktlusten är fullt påslagen.

Nu är jag alltid nyfiken och letar efter idéer eller olika sätt att träna/lära hundar olika saker. Jag hörde talas om Hundskolan Vision under ett par år av lite olika människor och blev intresserad. Så småningom fick jag möjlighet att gå en endagskurs och en helgkurs. Det finns upplägg och praktisk träning som stämmer överens med inlärningsteorierna. Jag vill att även träning ska bygga på vetenskap. Jag gillar det här (och Malin också). Jag kommer att skriva mer om det här, men här kan du läsa mer om Hundskolan Vision.

Mindre bra
All träning handlar om att anpassa den till den hund du har framför dig och att kunna läsa av hundens reaktioner. Jag vill alltså inte påstå att det ovan beskrivna sättet är enda sättet och alltid kommer att fungera, men så här långt är jag i vart fall övertygad om vad som är mindre lyckat eller t o m inte alls fungerar. Här är mina erfarenheter av olika träningar för att få hunden att respektera fågel i olika situationer, vilket nästan alltid sker i grupp. Det här kanske låter främmande först, men min erfarenhet är att vizslan ofta känner av “trycket” när du tränar ihop med andra förare och dess hundar. Den blir påverkad av andra förares hanterande och träning av sina hundar. Jag tror att det här kan ha betydelse vid de här träningarna, inte bara hur man tränar. De situationer som skapas genom att hundarna ska sitta/ligga eller ska sätta sig/lägga sig när en fågel släpps i närheten är ju rätt lika det jag beskrivit och använder mig av. Skillnaden är det som utspelar sig runt omkring. Det inger definitivt inte hunden lugn och trygghet, vilket är det jag gärna vill ge hunden tillsammans med fågel. En annan situation som ofta används är “ståndträning”, dvs en fågel läggs ut i närheten (alterativt en bur med fågel i), hunden förs i koppel eller lina och fattar så stånd för fågeln. Hunden ska stå så en längre stund och vill hunden resa/smyga på ståndet hindras den av koppel/lina och förmås stå lite till. Ofta avslutas det, inte med att hunden får resa fågeln, utan att föraren eller instruktören själv petar upp fågeln eller så förmår man hunden att lämna ståndet. En bit ifrån brukar också de andra hundarna finnas och de är långt ifrån alltid lugna. Det kan också ske med flera hundar och de ska då sekundera/stå för samma fågel. Även här avslutas det ofta med att ex föraren petar upp fågeln. Det kan också handla om att hundarna sitter tillsammans och en fågel läggs ut några meter ifrån och hundarna ska sitta kvar och förhålla sig passiva även när fågeln lyfter, antingen självmant eller då instruktören petar upp den. De här träningarna kan möjligen vara av värde någon enstaka gång, men upprepas de finns det en risk att hunden kan börja bli ovillig att resa fågel – enligt min erfarenhet. Observera att det här kan vara vad en annan hund kan behöva, men mina hundar har det i vart fall passat dåligt. Varför passar det här då inte? Jag tror det har betydelse vad som händer runt omkring hunden, dvs den tar åt sig även om du själv agerar lugnt och vänligt. Men sedan tror jag det i huvudsak handlar om att hunden inte får genomföra hela fågelarbetet i rätt sammanhang, från vittring, fatta stånd, invänta föraren, till att resa på kommando och stanna när fågeln flyger vidare, när den är ute och söker. När hunden större delen av tiden ska förhålla sig passiv framför fågeln, verkar den tro att det är det som förväntas av den. Kom ihåg att en vizsla sällan eller aldrig har problem med att stå och att den lätt tar till sig både beröm och tillrättavisningar (numera berömmer jag t ex aldrig hunden när den står utan går bara lugnt upp och ger resningskommando). När jag ser tillbaka på de olika träningar/metoder mina hundar varit med om genom alla år, kan jag konstatera att de hundar som fått söka och sköta hela fågelarbetet utan inblandning är de som fungerat bäst och villigt rest fågel. Jag återkommer till hur jag arbetat med avancen på mina hundar.

Litteraturtips
Här följer några böcker som jag själv haft nytta av på ett eller annat sätt. Man behöver inte anamma allt utan tar de saker man tycker låter vettiga och det som fungerar för just dig och din hund. Som du ser är det en stor spridning med titlar från många olika områden och de har kommit i min väg vid olika tidpunkter under mitt “hundliv”. Det är mycket lärorikt att se hur andra inom andra områden i hundvärlden tänker och tränar och det har gett mig många “aha”-upplevelser och nya infallsvinklar och tips för hur jag kan träna. Vart efter man själv utvecklas och lär sig nya saker, förändras också ens uppfattning om tidigare erfarenheter, varför böcker kan tas bort eller läggas till och den håller på att uppdateras.

”Fågelhundar – Dressyr & jakt” Sten Christoffersson
“Det här är en “bibel” inom fågelhundsvärlden, dock med viss tyngdpunkt på apporterande och stötande hundar. Det finns även flera video som komplement till boken, varav den första (“Valpfostran och apportering”) varmt rekommenderas. “

“Retrievern som apportör” Lena Bratsberg-Karlsson, Memea Mohlin
“Befriande att få idéer och övningar ifrån människor som jobbar med retriever och lite andra sätt att se på det här med apportering.”

“Din hund fortsätter” Sven Järverud m fl
“Skriven för brukshundar och då främst Rottweiler, men har en mycket bra del om inlärning och stress som hitintills få böcker levt upp till förrän de senaste åren. Min första kontakt med hundträning med min första vizsla, som hjälpte mig att träna min hund på egen hand och förstå hur hundar fungerar. Författaren kan verkligen hund!”

“Excel-erated Learning” Pamela J. Reid Ph.D.
“Tyvärr tror jag din engelska måste vara ganska bra för att du ska ha behållning av boken, men den är helt fantastisk OCH heltäckande bok om hur inlärning, och olika sorters inlärning, går till. Den tar upp alla typer av inlärning, även den som berör bestraffning och inte minst nackdelarna. Allt är också presenterat med de försök och forskning som gjorts på hund om just inlärning. Vare sig den här boken eller “Skjut inte hunden!” berör träningen av en fågelhund, men här finner du förklaringen till varför det ena eller det andra du tränat på fungerat eller inte alls fungerat!!!! Måtte någon översätta den till svenska.”

“Från valp till färdig fågelhund” Anders Landin (2008)
“Så kom då ytterligare en bok som med stor sannolikhet kommer att bli en “bibel” för ägare av stående fågelhundar. Det lär bli svårt att hitta något mer heltäckande och full av knep och knåp är den också, även om jag emellanåt saknar motiveringar och förklaringar utifrån inlärningsmetodiken. Numera lär inte tvångsapportering med hjälp av smärta behöva vara det enda sättet att lära hundarna apportera heller. Till boken finns också flera DVD-skivor så som “Så tränar jag min valp” och “Så tränar jag min unghund”.”

“Klickerträning för nybörjare” Natasja Atterbom
“Efter att jag läst “Skjut inte hunden” och “Excel-erated Learning”, som berör just klickerträning ville jag veta mer om just den formen och det visar sig förstås att det inte är så enkelt som det ibland framställs som, utan istället kräver samma noggranhet, genomtänkta övningar och “tajming”, precis som vilken annan träning som helst. Den inlärning som sker med hjälp av en klicker (dvs en operant inlärning passerat på positiv betingning) är kraftfull. Jag har med egna ögon sett hur apor i forskningsprojekt, helt frivilligt accepterat injektioner i muskulaturen. Eftersom jag arbetar med djur och ofta ger injektioner av olika slag, vet jag hur ont det gör. Den inlärningen är mycket imponerande.”

“Kontaktkontraktet” Eva Bodfält
“Återigen mycket intressant att se träning av hundar ur lite andra infallsvinklar och inte minst inlärningsmässigt. Leder till en hel del idéer och tankar kring samspelet människa – hund och inlärning.”

“Skjut inte hunden!” Karen Pryor
“Det här är en bok om operant inlärning och det som den s k klicker-träningen grundar sig på. Utkom första gången 1999 och fortfarande aktuell. Den tar inte bara upp hur operant inlärming går till utan mycket matnyttigt om inlärning och belöningar i stort. Om du är det minsta intresserad av hur hundar (och givetvis också vi människor!) lär sig så kan jag varmt rekommendera boken, oavsett vad du har för åsikter om klicker-träning.”

“Sådan är din hund” Eberhard Trumler
” Går troligen inte att få tag på utom möjligen antikvariat eller biblioteket och behandlar beteendestudier av hund och dingo. Jag tror att jag fick fatt i den runt 1990 och den gav mig en riktig aha-upplevelse och övertygade mig helt och fullt om vikten av att “träna” valpar.”

 

Kurs/träning
I mån av tid har jag också kurser eller träning för i första hand vizslaägare, enskilt eller i grupp enligt önskemål (men även icke-vizslor är förstås välkomna!). Att träna hundar och inte minst vizslor är bland det roligaste jag vet. Det finns möjlighet att träna det mesta när det gäller fågelhundar/lydnad för alla hundar. Pris efter överenskommelse beroende på vad du/ni vill göra. Hör av dig om du är intresserad eller har frågor!

10698608_10154705144550515_5905677847514811197_n
Madarász Rhiannon efter en lyckad ripjakt i Norge!