HD

(Artikel införd i SVK:s medlemstidning, Svensk Vorsteh, nr 3/4 2011)

Avelsstrategier mot höftledsdysplasi – hur gör man?

Diskussionen om höftledsdysplasi (HD) och hur det ska hanteras ur avelssynpunkt har pågått länge med varierande intensitet. Utan att dela in meningsyttrandena i för eller emot, har frågan om varför hundarna inte får bättre höfter eller varför det går så långsamt framställts då och då.  Det skulle i sammanhanget vara intressant att veta om den som tycker att t ex lindrig HD inte bör vara ett hinder för avel också själv personligen är berörd på något sätt! Det samma gäller givetvis det omvända. Det är nämligen inte helt ovanligt att regler och rekommendationer anses bra så länge de inte inskränker ens personliga valmöjligheter.

För att själv bilda sig en uppfattning om frågan behövs fakta samt visst inhämtande av kunskaper i genetik. Alltså ingenting som låter sig göras över en kafferast! Vad finns det då för vetenskapligt underlag, forskning mm om HD? Vid en sökning på internet på ”höftledsdysplasi hund” fås 19 100 träffar! En övervägande del av detta är inlägg, bloggar, hemsidor mm vilket inte kan hänföras till kategorin vetenskapliga inlägg eller forskning. Istället får man vända sig till de vetenskapliga institutionerna t ex SLU. I en sökning i deras bibliotek (LUKAS) gav samma sökord 13 träffar (!). Den äldsta från 1971 och den färskaste från 2010. Viss skillnad. Den färskaste är ett examensarbete i form av en litteraturstudie, som heter just ”Avelsstrategier mot höftledsdysplasi” av veterinärstuderande Matilda Wickman. Det kan läsas i sin helhet genom att klicka på den här länken: http://stud.epsilon.slu.se/985/1/wickman_m_100401.pdf . Gör gärna det!

Här kommer jag att ge Dig ett sammandrag med vissa förklaringar. Vad är egentligen HD? I examensarbetet finns följande beskrivning: ”På svenska kan det sammanfattas som olika grader av slapphet i höftleden vilket tillåter en subluxation redan under unga år vilket i sin tur leder till att höftledsskålen (acetabulum) och lårbenshuvudet (caput femoris) blir utplattade vilket i slutändan leder till osteoarthrit”.  Ordet subluxation kan närmast beskrivas som en överrörlighet i leden, vilket kroppen försöker stabilisera genom benpålagringar.

Vilka hundraser drabbas? Det är främst stora, kraftiga raser som drabbas, men hur vanlig sjukdomen är varierar mycket mellan hundraser. Det visar sig att det inte finns något samband mellan HD och mankhöjd utan endast mellan HD och vikt. En tyngre hund belastar ju sina leder mer än en lättare hund. Lite intressant är det att sjukdomen verkar vara vanligare hos hundar som har en mer rektangulär form.  Det skulle förklaras av att hundar som är mer rektangulärt byggda utsätter leden för en större viktandel i relation till höjden än vad mer kvadratiskt byggda hundar gör.

Få torde idag vara ovetande om att HD enbart kan konstateras med hjälp av röntgen och graderas efter hur allvarlig den är. Det kan vara bra att känna till att det finns olika avläsningsmetoder runt om i världen. I Sverige, samt i stora delar av övriga Europa, används FCI:s graderingssystem. Höfterna delas in i normala (grad A), gränsfall (grad B) eller som någon av de tre olika graderna lindrig (grad C), måttlig (grad D) eller höggradig (grad E) höftledsdysplasi. Vad tittar man då på? Det är flera olika punkter som bedöms: lårbenhuvudets och höftledsskålens form, avståndet dem emellan, Norbergs vinkel samt om det finns sekundära förändringar i form av artros och i sådana fall deras omfattning. När det gäller Norbergs vinkel kan det vara bra att veta att den måste mätas och ritas ut och inte kan bedömas bara genom att titta på röntgenbilden.

I undersökningar har det visat sig att avkommor efter föräldrar med HD i större utsträckning själva utvecklar HD. För att minska förekomsten av HD bör man således undvika att använda hundar med HD i aveln. Men riktigt så enkelt har det ju visat sig att det inte är. Det är dags att titta på hur HD egentligen nedärvs och det är nu det blir lite krångligt. För det första varierar arvbarheten för HD och ligger mellan 0,2-0,6. Det innebär att så lite som 20 % eller så mycket som 60 % beror på arvet, medan resten påverkas av så kallade miljöfaktorer . Det har också visats att subluxation och Norbergs vinkel är de delar inom HD som har högst arvbarhet. De flesta är överens om att det är flera olika gener som påverkar uppkomsten av HD samt att miljöfaktorer kan spela en icke obetydlig roll för om en individ utvecklar HD eller inte. Vad är då de här miljöfaktorerna för något? Jo, det är t ex ålder vid röntgen, sederingspreparat (lugnande medel) i samband med röntgen, kön, foder och motion. När det gäller t ex foder så utvecklade hundar på en begränsad diet HD i mindre utsträckning. Allt sammantaget kan alltså leda till att även HD-fria föräldrar kan föra sjukdomen vidare till nästa generation. Inte undra på att det blir komplicerat att minska antalet individer med HD i en ras.

Först kan man ju fråga sig om det faktiskt finns någon ekonomisk vinst med hälsoprogrammen. I en studie uppskattades därför hur många hundar som skulle fötts med måttlig till grav HD om man inte infört hälsoprogrammen. Värdet av de uppskattade hundarna jämfördes sedan med kostnaderna för att minska förekomsten av HD (eller upprätthålla de framsteg som gjorts genom hälsoprogrammen). Då fann man att utgifterna för programmen var mindre än värdet på de uppskattade hundarna, dvs det fanns alltså ekonomiska vinster med hälsoprogrammet.

Ett intressant resultat pekar för övrigt på att HD skulle vara genetiskt korrelerat till armbågsdysplasi (ED). Det betyder i stora drag att en hund med HD löper större risk att även utveckla ED. De båda problemen utvecklas ju också under liknande miljöförhållanden. I teorin borde förekomsten av ED således minska om man avlar för HD-fria hundar. Här kan också nämnas att det förordas rätt avancerad genetisk forskning för att i framtiden kunna hitta en mutation som orsakar HD, vilket skulle möjliggöra framtagandet av ett DNA-test som kan avslöja huruvida hunden bär på anlag till HD eller inte.

Hitintills har avelsprogrammen i olika länder grundat sig på fenotypisk selektion, dvs individens röntgenresultat. Men som vi sett så påverkas då resultatet av olika miljöfaktorer. Det har tidigare påpekats att det är viktigt att ta hänsyn även till övriga släktingars röntgenresultat för att få en rättvisare bedömning av en individs avelsvärde (dvs förmåga att nedärva egenskapen). Detta kan göras med hjälp av ett så kallat HD-index, där en individs avelsvärde beräknas genom just att ta hänsyn till den närmsta släktens röntgenresultat. Då kan man kompensera för de miljöeffekter som nämnts tidigare och avelsvärdet blir därför mer korrekt.

Finns det några andra möjligheter idag att få en bättre uppfattning om en hunds avelsvärde? Avkommeprövningar skulle t ex kunna användas för att bättre kunna uppskatta i vart fall hanhundens avelsvärde, där ca 30 valpar från 5-10 kullar ingår, för att få en bild av hanens förmåga att ge HD-fri avkomma innan han används i större omfattning. Förekomsten av HD hos avkomma efter fenotypiskt HD-fria hundar (individens röntgenresultat) kan ju skilja stort.

Nu är det dags att fråga sig varför avelsframstegen inte är vad de önskas vara! Utifrån det som framkommit i examensarbetet finns flera orsaker. Flera studier visar faktiskt på att en del uppfödare avlar på djur som inte borde ha gått i avel, vilket i sin tur kan bero på flera saker. Om inga större förbättringar ses efter en längre tid minskar kanske motivationen och benägenheten att använda hundar med t ex grad B eller C ökar. Bedömningen av HD och själva röntgenundersökningen utgör en miljöfaktor där fullständig objektivitet är svår att uppnå helt och fullt, men kan påverka trovärdigheten om de inte förklaras.  Studier visar dock att skillnaderna är små och inte går att vetenskapligt säkerställa. Rasklubbens inflytande spelar stor roll, huruvida klubbens mål tas seriöst och följs av medlemmarna eller om de ses som rekommendationer som följs när det passar. Om t ex endast hälften av uppfödarna är intresserade av att verka för en bättre hälsa inom rasen kommer de dåliga anlagen att leva vidare i en allt för stor del av populationen och på sikt leda till att förbättringar omintetgörs eller går långsammare framåt. Själva röntgenundersökningen kan också upplevas dyr då framstegen inte är så stora eller går särskilt snabbt. Om färre hundar röntgas kan det bli svårt att avgöra utvecklingen i rasen och ger ett mindre underlag för ex avkommeprövning.

Det finns emellertid ett speciellt problem i raser med få avelsdjur (små populationer) och i raser där man måste ta hänsyn till andra allvarliga genetiska sjukdomar. När man tvingas utesluta djur från avel i raser med få individer ökar risken för inavel, som i sig ökar risken för att ärftliga sjukdomar dyker upp. Det kan också vara så att man måste utesluta djur ur avel pga någon annan sjukdom som är allvarligare än HD. För att inte få en alltför liten avelsbas, dvs för få individer att använda i avel, tvingas man mer eller mindre att använda icke HD-fria hundar i avel trots allt. Det innebär att man samtidigt håller kvar de dåliga generna för HD i populationen så länge man avlar på djur med HD oavsett hur mild eller allvarlig den är. Hur man ska lösa den situationen är en öppen fråga, men kontrollerad inkorsning av liknande raser har redan skett i vissa raser för en del allvarliga sjukdomar.

Avelsarbetet kompliceras ju också av att det är flera gener som styr utvecklingen av HD. De olika resultat man fått mellan olika raser och länder kan då förklaras av att det är så många olika gener med olika betydelse, som påverkar olika delar inom HD. Det går heller inte att bortse från gener som påverkar andra egenskaper som indirekt påverkar utveckling av HD t ex genom att styra aptit, temperament, tillväxthasighet, olika hormoner etc. Dessa har betydelse för hur anlagen för HD tar sig uttryck. Eftersom miljöfaktorer också påverkar hur HD utvecklas kan det vara svårt att exakt bestämma vad som endast är genetiskt betingat. Skillnader i rasernas genuppsättning kan också göra dem olika känsliga för miljöfaktorer. Det verkar dock inte särskilt troligt att arvbarheten för HD har överskattats då många forskare ändå kommit fram till att den är medelhög och tillräckligt hög för att man borde se resultat av ett avelsprogram.

I framtiden kanske ett gentest kan utvecklas som skulle kunna effektivisera aveln, men troligen är det ändå inte hela lösningen. Då det verkar vara flera gener som påverkar utvecklingen av HD, så kommer ett gentest inte att räcka för att säkert kunna förutsäga om en hund kommer att bli HD-fri. Dessutom kan det vara olika gener hos olika raser som är dominerande. Det kanske krävs olika gentester till olika raser. Det troliga är att det antagligen kommer att behövas en kombination där man identifierar den dominerande genen med ett gentest för att sedan fånga upp andra mindre betydande gener genom att använda ett HD-index.

Vad kan man då dra för slutsatser av allt det här?

  • HD är en komplex sjudom, som är ärftlig, men även påverkas av så kallade miljöfaktorer
  • HD måste alltid ställas i relation till eventuellt andra sjukdomar/problem i en ras
  • Ett HD-index ger en rättvisare bedömning av en individs avelsvärde (dvs förmåga att nedärva egenskapen)
  • För de raser där HD-index inte är genomförbart (små populationer och/eller få röntgade individer) återstår än så länge att använda individens resultat och så långt det går samla information om den närmaste släktens resultat och även individens eventuella avkommor
  • Använd de kunskaper som finns om de så kallade miljöfaktorerna, som t ex att ha en restriktivare utfodring under uppväxten och vara försiktig med överdriven motion eller slitsam träning innan hunden växt färdigt. Beroende på ras kan lämplig ålder för HD-röntgen variera.  I vissa fall bör man vänta lite medan man i andra raser inte sett någon skillnad avseende ålder vid undersökningstillfället.
  • Ta reda på så mycket fakta om HD och andra sjukdomar/problem i just din ras och följ utvecklingen!

Av Leg vet Kristina Petterson,
Avelsråd Vizsla