Kristina

Lite om mig själv och uppfödningen…..

Jag skaffade min första vizsla 1987 och har sedan dess engagerat mig allt mer i rasen. Jag hade varken haft hund tidigare eller hade någon jaktlig bakgrund när jag började, men just jakten intresserade mig även om jag mer eller mindre av en slump kom in på lydnadsträning och tävlade i lydnad också under många år. Det lärde mig dock mycket om hur inlärning går till på hund (och vizsla!), att vara noggrann och gav mig tävlingserfarenhet. Det ger dock inte hunden så stora möjligheter att utnyttja sin näsa, hjärna och sökkapacitet, vilket jakten och jaktträningen gör, så samtidigt ägnade en hel del tid åt träning av det. Jag är fascinerad av den funktion som hundarna har avlats för och det samspel mellan hund – människa som måste till. Att få se en vizsla i dess rätta miljö, dvs att söka, hitta och stå för fågel och apportera, på land och i vatten, och den samhörighet det leder till – det överträffar det mesta visade det sig!  Så det ena ledde till det andra och idag jagar jag också själv (helst fågeljakt i alla former). Det har blivit och blir också en del prov och utställningar. Jag har t ex fört hundar till pris i alla klasser på jaktprov och lydnad och ställt ut både på världsutställningar och CRUFTs i England.

Kristina-med-Asztra-

 Asztra 1:a pris i ÖKL 2004

Två hundar har blivit Svensk Lydnadschampion (SLCH). Utöver detta är jag godkänd A-instruktör i Svenska Brukshundsklubben sedan 1992 och hållit valp-, unghunds- och lydnadskurser.Träna hundar (och inte minst vizsla) är bland det mest fascinerande som finns (men ibland också det mest frustrerande!). I början av 90 –talet sammanställde jag tillsammans med Jeanette Feledi (Kennel Vadóca) ett raskompendium. Jag blev tidigt intresserad av sjukdomar och avel, inte minst genom mitt arbete som veterinär. Det ledde bland annat till att jag 1994 sammanställde rasens hälsostatus till veterinär Berit Wallins projekt ”Sund hundavel – genetiska anomalier hos hundar”.  Jag har varit avelsråd för vizsla i Svenska Vorstehklubben (SVK) 2001-2012, men var fortsatt aktiv i avelskommittéen i SVK som resurs i frågor som rör sjukdomar och genetik, men på grund av min mans sjukdom fanns 2013 vare sig tid eller ork att fortsätta. År 2011 tilldelades jag Lilla förtjänsttecknet av SVK för mitt arbete för vizslan och Avelskommittén. Jag har gått kursen ”Genetik och smådjursavel” under 2 dagar (2003) vid Kompetenscentrum, Statens Lantbruksuniversitet. Under 2002-2003 arbetade jag med att ta fram Rasspecifika AvelsStrategier (RAS) för vizslan inom SVK. Numera arbetar jag också delar av min tid som djurvårdslärare på Ökna Naturbruksgymnasium strax utanför Nyköping, vilket var anledningen till att jag läste in lärarexamen. Den blev jag klar med våren 2008. Hösten 2006 läste jag Hundens Beteendebiologi 1 och våren 2009 fortsättningskursen (del 2) på Linköpings Universitet. Stockholms Universitet startade hösten 2009 kursen Hundens beteende, evolution och genetik, som jag gick och den kan jag varmt rekommendera, inte minst för genetikdelen. Mitt intresse och engagemang för rasen har lett till att jag besökt de nordiska länderna, flera länder i Europa inklusive rasens hemland Ungern ett flertal gånger för att träffa andra vizslaägare, utbyta erfarenheter och lära mig mer om rasen och gör fortfarande. Det är roligt och fantastiskt lärorikt!

Rasbacken varen 2015 1107
Råsbäcken våren 2015

Hösten 2002 köpte jag och min man Ulf, Råsbäcken strax utanför Nyköping i Södermanland. Det är en liten gård på 12 hektar där vi arbetade för att skapa förutsättningar för träning av fågelhundar, givetvis för våra valpköpare men också för andra, i första hand vizslaägare. Ulf gick tyvärr bort i januari 2014 efter flera års sjukdom. Det har varit tuffa år på många sätt och det tar tid att komma på fötter. Men jag vet nu att jag både kan ha kvar hundarna och bo kvar och ser tiden an med viss tillförsikt, inte minst genom att Malin Liljeholm, som har Madarász Rheia, blivit delägare i kennel våren 2015!

GetAttachment.aspx nyyyy

Malin och Madarász Rheia 2013

Jag hade tidigare haft hanhundar, men köpte min första tik 2001 (Busvizslans Asztra), då jag behövde en hund till och var nyfiken på om det var någon skillnad på att ha tik jämfört med hane. Om det skulle visa sig att hon höll måttet så var en tanke att eventuellt låta henne gå i avel.  Det tog således nästan 20 år innan jag bestämde mig för att även föda upp vizsla. Däremot inte sagt att jag jämt kommer att ägna mig åt avel också, dels för att det är svårt i en numerärt liten ras, dels beror det på om hundar och avkommor blir så bra att de motiverar fortsatt avel. Mitt kennelnamn, Madarász, är ungerska och betyder ungefär “fågelfångare”. Det är, som sagt, ingen lätt uppgift att föda upp vizsla då aveln sker i en numerärt liten ras i Sverige. Förutom att ta hänsyn till hälsa, mentalitet, jaktegenskaper/funktion och exteriör måste man hela tiden se till att den avel som bedrivs inte utarmar avelsmaterialet och ökar inavelsgraden. Det blir i vissa lägen ingen lätt avvägning och handlar mycket om att väga för- och nackdelar mot varandra då ingen individ är felfri.  Då en hel del anlag även är dolda, både “de goda” och “de dåliga”, blir avel i sig ett risktagande. Avelsarbetet består av två delar/nivåer: individnivå och populationsnivå. Det är lätt att se till individen, som att den här hunden har den och den exteriören, är duktig på det ena eller andra osv. Kanske kan man tro att valet av t ex hane till en tik är enkelt och görs lätt utifrån någon lista eller tillgängliga hanar. Men beroende på deras enskilda företräden passar bara ett fåtal (eller ingen!!) till just en specifik tik/individ. Som om det inte vore svårt nog, så brukar det vara ännu svårare att se till populationen, dvs alla vizslor i Sverige (Europa/världen) vid en enskild parning. Men varför behöver man alls bry sig om andra hundar än de egna undrar du kanske? Just därför att det som uppfödare och hanhundsägare gör idag kommer att påverka vilka hundar vi har om 5-10-20 år. Att föda upp hundar är inte en isolerad företeelse. Den viktigaste frågan att ställa sig är alltså om den här individen/parningen tillför något till populationen/rasen sammantaget (dvs hälsa, mentalitet, jaktegenskaper, exteriör, nya blodslinjer, tidigare avelsutnyttjande mm) OCH att den aktuella tiken/hanen inte överanvänds. Det räcker faktiskt inte att den är en trevlig familjehund. Det är ju en grundförutsättning och ingen målsättning i sig.  Du kan läsa mer om det här under rubriken “Rasen”. På SKK:s avelskonferens i februari i år (2009), sa Astrid Indrebo, uppfödare och veterinär knuten till Norska Kennelklubben att vi uppfödare “måste prata med varandra och inte om varandra” och vi måste se till helheten när vi avlar på våra hundar. Det är lätt att utgå från att bara för att du inte känner till eller inte hört något annat än lovord om en hund tas det som en garanti för att den inte har några brister alls eller avvikelser. Det verkar som man tror att en hund som inte är “felfri” inte duger eller kommer i “dålig dager”. Men det brukar ändå komma fram förr eller senare. Hunden blir ju inte oduglig/obrukbar bara för att det framgår vad som kunde vara bättre! Däremot har det stor betydelse om jag t ex ska försöka hitta avelsdjur eller vill bilda mig en uppfattning om hur avkommona blev. Tyvärr finns det en hel del grupperingar och konkurrens även i hundvärlden och då är man inte sen att mest prata om det “negativa” hos hundarna (eller ägaren). Men alla hundar har sina förtjänster och mindre positiva saker, även de mest framgångsrikaste tävlings- eller jakthundar! Om vi inte talar om både det som är bra och det som är mindre bra hos våra hundar, kommer vi aldrig att få fram bättre och friskare hundar. Det är dock inte särskilt vanligt i hundvärlden, men jag vill försöka berätta ärligt och nyanserat om hundarna, inte bara om alla deras meriter och hur fantastiska de är. Det är väl snarare så att jag ibland har alltför lätt för att vara kritisk mot mina egna hundar. Hur som helst, kanske det kan bidra till att vi kan prata mer öppet och ha en mer avslappnad attityd till förtjänster och tillkortakommanden hos våra hundar.

liten-beskuren-huvud-jul08

Irima, Orca, Asztra och Malva (2009)

Här nedan ser du “loggan” för kenneln som är gjord av Karin Olebjörk (Olebjörks Kennel, se länkar), efter ett foto som förlaga. Fotot föreställer just Dramé z Panskych lesu, som är mamma till Irima z Panskych lesu, vars syster är mamma till Bri (Brilians Delonga Bohemia). Stort Tack, Karin!

photo.php vit

Valpar och träffar
Jag vill förstås försöka ge valparna en så bra start som möjligt, för att de ska vara så väl förberreda det går för livet hos sina nya ägare. Jag blev inspirerad efter att ha läst ett reportage om en uppfödare av brukshundar, som beskrev hur de hade byggt sina valphagar och vad de försökte ge valparna för erfarenheter. Därför försöker jag bygga valphagar med variation, med stockar, stenar, vatten mm och när valparna är ca 5 veckor börjar jag ”arbeta” enskilt med varje valp, men tar även hela kullen på ”utflykter” runt gården när det är möjligt. Från ca 3 veckors ålder är det fritt fram för besök och jag försöker se till att valparna får träffa många olika människor. Eftersom det finns fler hundar hemma, så deltar även de i valparnas “skolgång” inför livet. Från ca 5-6 veckors ålder börjar jag uppmuntra valparna att följa efter, gripa och komma tillbaka med föremål. Snart introduceras valpdummy och olika vilt i passande storlek. Min målsättning när valpen hämtas är att den kommer på ”inkallning”, reagerar på sitt namn, är van att hanteras på bord, kan uppmuntras att hämta och komma tillbaka med dummy och vilt och har lite vattenvana om årstiden tillåter.

 liten-Oktan-app-fagel

Oktán apporterar kaja vid ca 7 veckors ålder

valphage badbaljan beskvalpmiljo besk 089 (1)valphage 3 besk

tunnel 4 besk 100627

Så här kan valparna ha det! 

För att kunna hjälpa till och ge råd t ex under valpens uppväxt eller hundens träning ordnar jag också träffar för dem som villJag försöker ha återkommande träffar främst under vår-höst efter önskemål och behov. Först och främst vill jag skapa förutsättningar och möjligheter för dig som valpköpare att kunna få hjälp med din valp om du vill och att få till en fågelhund. Jag delar gärna med mig av de erfarenheter jag gjort och kanske det då kan gå lite lättare för dig! Här finns tillgång till apporteringsvilt, olika vatten, uppflogs-/stadgeträning, viss fältträning mm och det finns möjlighet att ordna särskilda prov i eftersöksgrenarna. Även med en lite äldre hund finns det många saker som är mer eller mindre svåra att träna själv. Det behövs ofta att man är några stycken som hjälps åt för att det ska bli riktigt bra. Genom att träffas får jag ju även en möjlighet att se hur hundarna utvecklas, vilket är en av de viktigaste delarna i en uppfödning (oavsett djurslag). Utöver det vill jag ju dessutom gärna ha en opartisk bedömning av avelsresultatet om det är möjligt och otroligt tacksam för att en del av hundarna startas på jaktprov, ställs ut, röntgas mm. Men det roligaste med att ses är ju att alla lär känna varandra och vi kan umgås, äta lite gott och ha trevligt! Självklart är Du alltid välkommen andra tider (bara jag är hemma) för en fika eller lite träning.

valptraff besk okt 2013  017

Valpträff hösten 2013

Rasen fick sin första jaktchampion 2008 (Grattis Eva, Busvizslans kennel!), men jag ger gärna bort en valp ur en kommande kull, så länge jag föder upp vizsla, till den som får fram en jaktchampion från min uppfödning! Kommer hunden till ett 1:a pris i Öppen klass ger jag istället rabatt på priset på en valp. Det är verkligen värt all uppmuntran för det arbete som krävts! En trevlig gest, som åter igen kommer från en uppfödare av brukshundar. För den som aldrig hållit på med fågelhundar låter det lätt, men den som tränat och jagat med fågelhundar vet vilket arbete som ligger bakom.