Rasen

Vizslans ursprung och utveckling
Vizslans ursprung tros gå tillbaka så tidigt som 900- eller 1100-talet, men flera motstridiga uppgifter förekommer. I olika skrifter och brev från 1300-, 1400- och 1500-talet finns i alla fall ordet ”vizsla” nämnt och bilder på vizsla (vizsla betyder fågelhund på ungerska). Det finns beskrivningar på dess användning vid fågeljakt med nät och med falk. Under turkarnas ockupation av Ungern korsades den inhemska hunden med turkarnas gula jakthundar.

Under 1800-talet importerades både tyska och engelska jakthundar och utvecklingen av den ungerska vizslan är en systematisk inkorsning av flera olika raser för att stärka och förbättra dess egenskaper. Raser som bl a nämns är irländsk och engelsk setter, korthårig vorsteh, blodhund, sloughi, foxhounds. Vizslan användes vid alla typer av fågeljakt, både på land och i vatten, vid småviltsjakt och jakt på hjortdjur och spårning, men även vid vildsvinsjakt då flera hundar släpptes samtidigt som fick jaga tillsammans.

Både första och andra världskriget innebar att stora delar av populationen dukade under eller försvann. Efter första världskriget kom till exempel stora områden att tillhöra angränsande länder som Rumänien, forna Tjeckoslovakien, Österrike och forna Jugoslavien. Det innebar att plötsligt bodde många ungrare, inklusive deras hundar, i ett annat land. Under 1920-talet grundade så några vizslauppfödare början till en rasklubb för att återuppbygga rasen. Den första standarden antogs av FCI 1935. Andra världskriget och den efterföljande ryska ockupationen ledde bland annat till att många ungrare flydde och tog sina hundar med sig eller fick lämna de kvar vind för våg. För andra gången fick man försöka återskapa rasen. Det finns uppgifter på att det vid båda tillfällena bara har använts ett dussintal hundar för att rekonstruera rasen.  

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Malva, Asztra & Mikor (dec 2006)

Om rasen
Idag används vizslan som stående fågelhund och som apportör både på land och i vatten. Men den kan även användas vid stötjakt (det är dock inte säkert att vizslan skallar) samt vid eftersök på skadeskjutet vilt. Det är med andra ord en mångsidig jakthund när den är som bäst. Utmärkande för vizslan är att den är mycket lättlärd och har en vilja att vara sin förare till lags (”willing to please”). Det är en relativt ”vek” hund. Med ”vek” avses här om hunden ger sig när man tillrättavisar den men även hundens förmåga att lätt skapa minnesbilder av obehag/olust eller beröm (komma ihåg). Det här gör den å ena sidan lättdresserad, men å andra sidan kan man få problem med att få hunden att glömma saker som t ex varit obehagliga eller skrämmande. Detta ligger troligen bakom beskrivningen att den är känslig för omild och brysk behandling. Trots det är den dock envis (!). Det gör den inte alltid så lätt att träna heller. Den knyter snabbt starka band med sin förare och vill vara i närheten av sin/sina ägare. Det medför också en viss vaktinstinkt. Den håller normalt god kontakt under jakt, har en utmärkt näsa och är ofta en god viltfinnare. Den ska apportera med glädje både på land och i vatten.  Värt att komma ihåg är dock att pälsen saknar underull och vid apportering i höst/vinterkalla vatten så kan den inte mäta sig med en specialist som retrievern, som klarar att sitta och vänta långa stunder även om de är blöta, medan vizslan helt enkelt börjar frysa efter ett tag. Idag är ju de flesta jakthundar oavsett ras en familje- och sällskapshund till vardags när det inte är jaktsäsong och detsamma gäller förstås för vizslan. Den vill vara där ägaren är, så det passar den sällan att bo i hundgård.

 Rasklubb
I Sverige registrerades den första vizslan 1971. Registreringssiffrorna har ökat mycket sakta för att ligga runt ca 35 registreringar/år. Den officiella rasklubben för vizslan är Svenska Vorstehklubben. Där hittar du bl a information om rasen (gå in under rubriken ”Raser/Avel”, där du hittar ”Ungersk vizsla”), jaktprovsregler (rubriken ”Regler”) mm. Jämför man med de prov
vizslan gör i sitt hemland Ungern, motsvaras de rätt väl av de prov som vorstehklubben har.

Om avel
De bestämmelser som SKK angivit som krav för registering av en valpkull är mycket allmänna och grundläggande. SKK administrerar över 200 raser, så det är en omöjlighet att ange specifika krav för varje ras. De krav som finns som en miniminivå, och som gäller för vizsla, är i stort sett att tiken inte ska ha fått mer än 5 kullar (vilket är enormt mycket för vizsla!), båda föräldrarna ska ha A eller B vid höftledsröntgen, samt en inavelsgrad lägre än 6,25%. För att undgå en högre registreringsavgift för valparna ska båda föräldrarna vara utställda. Det är faktiskt allt. Beträffande varje enskild ras hänvisar istället SKK till de grundregler som antagits och till den officiella rasklubben. I grundreglerna som gäller fr. o. m. 2014-01-01 står det i punkt 2. Avelsetik följande: “Hundavel ska bedrivas på ett sådant sätt att det befrämjar avkommans hälsa och välbefinnande. Varje medlem som upplåter sin hund till avel ska vara väl förtrogen med SKK:s avelspolicy samt med rasens standard, provregler, registreringsregler och rasspecifik avelsstrategi, samt aktuella bestämmelser i djurskyddslagsstiftnignen.” Här involveras de olika rasklubbarna då de t ex utformar prov och sammanställer rasspecifika avelsstrategier. I SKKs registreringsregler återfinns t ex både grundreglerna och avelspolicy. I registreringsbestämmelserna står också: “Därför skall avel och utveckling av rashundar vara målinriktad, långsiktig och hållbar. Med hållbar menas att den inte leder till brister avseende hälsa, mentalitet eller funktion eller tömmer rasen på genetisk variation.” SKK ger alltså uppfödarna och hanhundsägarna ett mycket stort ansvar.  Det är således den enskildes ansvar att lära sig grunderna i genetik och sätta sig in i de regler och olika policy som finns. De flesta som funderar på att skaffa hund tror vanligen att ett kennelnamn ger någon form av garanti att uppfödningen uppfyller några kvalitetskrav. Det kan vara bra att känna till att kraven för att få kennelnamn är att du betalar 2.500 kr och skickar in ett namn som inte är upptaget (eller för likt ett namn som redan finns). Du behöver inte ha ägt en hund, än mindre ha någon erfarenhet av avel. Som sagt, uppfödarna och hanhundsägarna har ett mycket stort ansvar.

När vi kommer till SVK, Svenska Vorstehklubben, som är vizslans officiella rasklubb, finns där framtaget avelsmål som du kan läsa i sin helhet på klubbens hemsida, men kort gäller att hunden ska vara HD-fri, ha minst 2:a/”Good” på utställning och minst 2:a pris på jaktprov (UKL/ÖKL) samt vara mentalt sund och frisk utan allvarliga ärftliga defekter efter vad man känner till. I de raser med en liten inhemsk population som är beroende av utländskt avelsmaterial rekommenderar SKK:s genetiker att aveln inriktas på att ha en låg inavelsprocent på de parningar som görs, att inte överanvända enskilda hundar, samt att hälsa och funktion (dvs jaktförmåga) prioriteras (givetvis med rastypisk mentalitet och naturlig fortplantningsförmåga). När det gäller hanhundsanvändningen rekommenderas generellt att en hanhund inte ska ge upphov till fler avkommor än max 5 % av  det totala antalet registreringar under 5 år. Det är inte helt relevant för vizslan, då redan en kull innebär att taket är nått.  Istället kan 3 normalstora kullar (dvs 7-8 valpar/kull) är för hanar anses vara en godtagbar begränsning ur genetisk synpunkt. I en numerärt liten ras finns det även risk att tikar kan ge fler avkommor än vad som är försvarbart genetisk sett, på samma sätt som hanhundar, varför rekommendationen är 2 normalstora kullar (dvs 7-8 valpar/kull) för tikar enligt SKK:s genetiker. Anledningen till att antalet kullar på tikar satts lägre än för hanar, av genetikerna, är att det är tikägaren som bestämmer om tiken ska paras eller inte, medan hanhundsägaren inte i första hand kan välja om hanen ska para eller ej, utan får vänta tills denne blir tillfrågad. Om vi ska bedriva en hållbar avel är det här avgörande och dessutom något alla, tikägare så väl som hanhundsägare, kan följa oavsett vad man i övrigt gör med sin hund! Rent biologiskt kan ju en hanhund få hundratals avkommor utan vidare och en tik kan ju få 5 kullar utan alltför stora problem (även om det är skillnad på individer). I ett kortsiktigt perspektiv är du ju mycket mer lönsamt för en uppfödare att ta flera kullar på samma tik/hane istället för att försöka få fram en ny avelstik/avelshane.  Den som väljer att inte bry sig om hur många kullar/valpar en tik eller hanhund får, gör det antingen på grund av okunskap eller sätter sina egna intressen först. Det går enkelt att åtgärda okunskap, men det krävs både insikt och osjälvisk omtanke om rasens framtid för att välja att inte ta mer än 2 kullar på en tik eller 3 kullar på en hanhund.

En bra brukshund är inte med nödvändighet en bra avelshund och det enda sättet att med någon säkerhet bedöma föräldradjurens avelsvärde är genom deras avkommor. Därför är alla hundar som röntgas för höftleder och armbågar, avkommeuppföljs (ex via RASenkät), mentalbeskrivs, ställs ut, startas på eftersöksgrenarna och fältprov m.m värdefulla ur avelssynpunkt!

Här kan du läsa mer om avel och genetik.

Om rasstandarden
Här kan du läsa om rasstandarden och utställning.
 

nador-dec-07-BIR

Madarász Nádor BIR 2007 Hamar Norge  (fotograf Steinar T Moen)

Jaktprov
Jaktprovsreglerna finner du här på SVK:s hemsida, även reglerna för fullbruksprov. Det dröjde ända till 1992 innan den första vizslan startades på jaktprov och året därpå fick rasen sin första pristagare.  Under 1992-2011 har 114 hundar startats och av dessa så är det 48 som gått till pris någon gång. Jaktprovet består av två delar (eftersöksgrenar och fältprov), där den första delen (eftersöksgrenarna) måste klaras av innan hunden får starta på fält.  Under 1992-2011 har också ytterligare 46 hundar startats i eftersöksgrenarna och fått godkänt men av olika anledningar inte startats på fält. Det är viktigt att hundarna startas på prov (även om det t ex bara skulle vara i eftersöksgrenarna) för att vi ska kunna behålla och utveckla rasens jaktegenskaper. Det är nödvändigtvis inte alltid det enda sättet att
bedöma hundens jaktförmåga och arbete på. Jaktprov så väl som andra prov har både sina förtjänster men också brister, men i dagsläget det bästa vi har att tillgå med en opartisk bedömning, vilket ju är ovärderligt.

Langtora-1-orca-irima-okt-0

Jaktprov Långtora oktober 2009

Under jaktproven bedöms hundens fart, vidd, reviering, följsamhet och vattenpassion oavsett om hunden går till pris eller ej (s k egenskapsregistrering, där värdet kan variera mellan 1-5). Det mest önskvärda är ett värde på 4 vilket beskriver ett mycket bra arbete och en mycket bra jakthund. För vizslan ligger genomsnittet på (t o m årsskiftet våren 2015): fart 3,2 – vidd 2,9 – reviering 2,7 – följsamhet 3,8 – vattenpassion 3,3.  Vi har och har haft en del hundar som gått till pris i EKL (elitklass) och hösten 2008 fick rasen sin första Jaktchampion: SUCH SJCH Contessa av Miessévarri, äg Eva Kits Nilsson.

 

Ärftliga sjukdomar
Beträffande ärftliga sjukdomar (eller sjukdomar som skulle kunna ha ärftlig bakgrund) kan du läsa en hel del om dem på vorsteklubbens hemsida under Ungersk vizsla och RAS ( Rasspecifika avelsstrategier). Så vitt vi känner till idag så har vi bara haft enstaka fall av flera sjukdomar som är eller skulle kunna vara ärftliga, men de utgör inget stort problem så här långt. Det verkar dock som om vi börjar få in armbågsledsdysplasi (ED, vilket är en form av osteochondros) och allergi. Jag trodde redan i slutet på 90-talet att detta var sjukdomar som skulle kunna bli ett problem, men sedan verkade ingenting hända förrän nu, tyvärr. Det finns inga krav på att röntga armbågarna, men det har hela tiden gjorts i mindre utsträckning och tidigare har det varit kopplat till vizslor med engelskt påbrå. Men nu finns ingen gemensam nämnare i härstamningen, vilket i sig är oroväckande samtidigt som vi fått fler fall jämfört med tidigare: från mycket sporadiska, enstaka fall (3 st) under 16 år (1992-2007) har vi fått 8 fall under 6 år (2008-2013). Även om betydligt fler individer röntgas så är det knappast en slump. Det börjar också bli tydligt att man avstår från att röntga armbågarna, så att man inte behöver ta hänsyn till ett eventuellt resultat inför kommande avel eller utvärdering av avkommorna, för det finns få eller inga som är röntgade. Jämfört med HD så är tyvärr osteochondros i armbågaran (ED) ett problem för hunden, då det alltid leder till olika grader av pålagringar i leden som ger hälta förr eller senare. Tidig upptäckt och sannolikt operation kan hjälpa, men bakgrunden är den samma som för HD, dvs den är både ärftlig och påverkad av miljöfaktorer (läs under länken HD i nästa stycke). Dessutom är det bara registreringar av osteochondros (OCD) i armbågen som sker officiellt, medan osteochondros kan förekomma i flera andra leder. Vi har haft enstaka fall av osteochondros i bogleden, men de registreras inte så de vet vi ännu mindre om. Om vi som uppfödare ska ta vårt ansvar måste vi som ett minimum i vart fall röntga de hundar som ska användas i avel och vill vi värna om rasens hälsa på sikt ska vi givetvis följa upp avkommorna.

Utöver det här så vet vi att HD (höftledsdysplasi) finns spritt i rasen.  Här kan du läsa mer om själva sjukdomen HD. Glädjande nog så har frekvensen gått ned och under åren 2009-2013 låg den på 10-11 % och ca 40-50 % av de registrerade hundarna den aktuella perioden är undersökta. I de allra flesta fall rör det sig om grad C, som är den lindrigaste formen av HD. Vad beträffar användbarheten så kommer sannolikt få hundar att få några problem/symtom pga sin lindriga HD. Det är egentligen inte ett problem för vare sig hunden eller ägaren, utan endast för uppfödare, då en hund med grad C (eller mer) inte kan användas i avel.  

När det gäller höftledsröntgen och registrering av HD i Ungern, så fanns det tidigare ett system som hette FDB (officiell, oberoende, registrering av HD) i Ungern. Här registrerades bara de som är “fria”, dvs man får inte veta hur många som har HD av de som undersökts. Dessutom definierar de tre olika “grader” som fria. Förkortningen på de är N, M och E. Enligt den engelska översättningen jag läst så låter beskrivningen av E (“mild dysplasia” dvs “lindrig dysplasi”) som det vi skulle kalla grad C. Hur det egentligen förhåller kan jag inte säga helt säkert, men det är ett observandum att hålla i minnet. Även om systemet inte finns idag kan man se det ibland i stamtavlor. FDB stängdes ned av för mig okänd anledning, men har ersatts av “Kisállat Ortopédiai”, där jag dock inte hittat några offentliga resultat. Hundar som avläst av dem får deras intyg och avläsningarna verkar tillförlitliga. Andra beteckningar för HD som förekommer nere på kontinenten, t ex i Tjeckien och Slovakien, är DKK eller DBK. DKK/DBK 0/0 eller 1/1  motsvarar A respektive B i den översättning jag sett.  Siffrorna visar bedömningen på vardera höft (enstaka gånger har jag sett ex 0/1).  Någon  gång har jag sett enbart Norbergs vinkel förekomma. För övrigt används det vi är vana vid, dvs HD A, B osv. 

Här är det på sin plats att nämna vikten av att föräldradjuren inte är släkt med varandra eller är mycket lite släkt i vart fall. Nästan alltid finns nära släktskapsavel med i bilden när det dyker upp problem i en ras och många problem undviks om uppfödarna tar hänsyn till det . Värt att notera är att i SKK:s databas läggs endast tre led in när utländska hundar registreras, vilket kan leda till att det ser ut som om en parning med en sådan hund har en lägre inavelsgrad än vad den har i verkligheten. För att få ett bättre värde kan du ofta använda en databas som heter gundogpedigrees och välja rasen vizsla. Där finns ett stort antal vizslor från hela världen och går det även att göra provparningar och du får inavelsgraden räknat på upp till åtta led bland mycket annan information. De genetiska uträkningar är korrekta.